Jag har läst om att man på Linkedin skrivit om att när man till exempel är ute i skogen, sitter och filosoferar, är ute och springer, mediterar… så får man till sig de bästa idéerna. Det är inte kanske när man sitter och pressar sig själv för att komma på bra idéer till ett projekt, som den där fantastiska iden kommer till en. För mig blev det att min bok ”Brev till Nathalie” kom till genom en meditation.

Egentligen vet jag inte hur det fungerar för andra när man blir en författare. Men för mig var det en mycket speciell händelse som inträffade och som gjorde att jag började skriva. Detta hände när jag började skriva min bok ”Brev till Nathalie”.

Vår dotter Nathalie dog endast fyra veckor gammal 1994. Den sorgen, smärtan och maktlösheten som man känner när man mister ett barn är svår att förklara i ord. Jag kan förstå när män och kvinnor hjärtskärande skriker när de förlorat sina barn i till exempel strider, svåra olyckor, som jag ibland sett på TV… Har man inte upplevt det så är det mycket svårt att förstå, man kan inte ens föreställa sig hur det känns.

Tidsperspektivet när Nathalie dog och tiden efter har jag inte riktigt någon kontroll på. Men ett tag efter att Nathalie hade dött så började jag ha meditationskvällar, där jag lärde ut hur man mediterar. Gruppen som jag hade då hade gått ganska många gånger så de var vana att meditera. Så när jag bad dem gå in i sin bubbla och vänta på att de skulle få besök av någon, som de skulle göra denna kväll, så gjorde jag likadant. Jag hade ändå kontroll på gruppen eftersom jag inte kunde släppa dem helt och hållet.

Det jag kommer att skriva om nu kanske låter lite konstigt för en del, men för mig är det helt naturligt att man får till sig saker på olika sätt. I alla fall så knackade någon på min bubbla, som jag såg i meditationen och bad att få komma in. Det var Nathalie som kom. Hon var då mer som en ljusvarelse som bad att få sitta ner med mig. Eftersom jag hade haft andra upplevelser med henne så var det inget konstigt för mig. Kommunikationen oss emellan skedde med tankar som jag fick till mig. Vi ”pratade”, när jag skriver att Nathalie ”sa” att vi pratade osv, så är det tankar som jag fick till mig, om ditt och datt och sedan sa hon att jag skulle plocka ihop alla mina brev och anteckningar som jag hade skrivit till henne efter hennes död.

Jag hade skrivit och gråtit, skrivit och gråtit och detta blev som en bearbetning av sorgen. I början efter Nathalies död kunde jag skriva flera gånger om dagen, men allteftersom jag bearbetade min sorg och smärta så avtog det med skrivandet. Ibland var det bara ett ord, eller en mening som jag skrev och ibland kunde det vara en hel sida. Jag hade vid denna tidpunkt , när vi mediterade, slutat att skriva ner mina tankar och känslor, så detta att skriva ner känslor och tankar hade jag i princip glömt bort, när Nathalie påminde mig om detta. Jag skulle skriva en bok om henne, ”sa” Nathalie till mig. Hon sa vidare ” Jag kommer att vara med dig”. Jag förstod inte varför jag skulle skriva en bok, så jag frågade och hon svarade att jag skulle hjälpa andra på deras livsväg med min bok.

När jag åkte hem den kvällen så var jag som i en annan värld, jag var väldigt glad och upprymd efter mötet med Nathalie. Det var givetvis sorgligt att möta henne , för tårarna kom när jag satt i min bubbla och tog emot detta meddelande. Men jag var mest upprymd över kommunikationen och mötet med henne och att hon sagt att jag skulle skriva en bok. Skulle jag skriva en bok? Det tog tid att få in den tanken. För jag trodde inte att jag kunde skriva och formulera mig så att det skulle bli en bok.

Sagt och gjort några dagar efter denna händelse så började jag genast att titta i byråer, i anteckningsböcker…. Jag hittade servetter, pappersbitar, anteckningsblock som jag hade skrivit på och man kunde även se våta fläckar på papperet efter tårar som droppat ner och blivit en blöt fläck på papperet. Jag började föra in allt på datorn.

Efter ett tag började jag sammanställa den och min man, Marc, hjälpte mig med layouten och att få till min bok ”Brev till Nathalie”. Den gavs ut 1997. Det var otroligt spännande när boken väl kom ut. Olika personer som hade läst boken och som hade mist sina barn hörde av sig. En kvinna sa ”Du tog orden ur våra munnar”. En man läste först boken sedan gav han den till några han kände som hade mist sitt barn. Ännu var jag inte någon författare. I nästa text så kommer jag att skriva och berätta lite om vad jag skrivit i min bok.

Ha det gott !