Ett brev från en kund
Djup depression, ung flicka
En resa…
Jag hade länge sökt meningen med livet när jag träffade Jeanette första gången. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag kom till Jeanette, jag visste inte ens hur behandlingarna gick till. Jag hade försökt så mycket som inte hade hjälpt mig. Jag hade varit mycket deprimerad i ungefär fem år från och till dom senaste två åren helt sjukskriven. Vissa dagar låg jag i sängen hela dagen och bara grät och grät.
Jag blev våldtagen när jag var tretton år gammal och när jag var 15 år hade jag en pojkvän som var mycket elak mot mig. När jag var femton år försökte jag ta livet av mig och skar mig ofta i armarna.
Jag hade nästan ständig panikångest och sömnstörningar. Jag hade testat åtta stycken olika antidepressiva mediciner och tre olika lugnande, dessutom ett par olika sömntabletter. Jag hade dessutom legat inne på antidepressivt dropp. Jag minns en gång när jag var på Bup och träffade en läkare. Hon skulle skriva ut recept till mig, så sa hon: men lilla vän jag har aldrig under min tid som läkare skrivit ut den här medicinen till någon så ung. Jag hade gått i flera år i terapi men ingenting hjälpte.
Min depression och ångest blev bara värre ju längre tiden gick. Så en dag såg jag en lapp på Amuletten om Jeanette och jag bestämde mig för att prova.
Första gången jag träffade Jeanette så kände jag mig lite osäker under hela behandlingen, men så när jag skulle gå kramade hon mig och då hände nåt med mig.
Att en så liten sak som en kram kan göra något så stort, jag som inte alls brukade vilja ha kroppskontakt med folk jag inte känner.
Jag ville fortsätta!
Behandlingarna gick och jag började nästan på en gång märka stora förändringar. När jag började känna mig bättre blev jag livrädd, tänk om det kommer tillbaks nu när jag äntligen börjar bli bättre. Jeanette fick lugna mig med att det som är bearbetat är ju borta nu.
Jag fortsatte gå på behandlingar och kände mig bara bättre och bättre, en helt ny värld öppnade sig för mig. Jag grät inte alls lika ofta, min ångest kom allt mer sällan. Jag har kunnat ta körkort, något jag bara drömt om förut. Jag har alltid även i mina mörkaste stunder tyckt att livet är den vackraste gåvan vi fått och att det finns så mycket fantastiskt att uppleva. Det har hållit mig vid liv när allt varit som jobbigast. Nu tycker jag inte bara det, jag känner det. Jag kan bara stanna upp ibland, blunda ta ett djupt andetag och bara känna det.
Det här är en av dom största händelserna i mitt liv. Den har förändrat hela mig. Tack Jeanette för den här resan, min resa mot ljuset. Tack för att du är du och för att du finns. Du betyder så mycket för mig.
Tack för allt.
Stora kramar.